Så heter en tv-serie som började sändes i SVT den 11 augusti 2011. Den handlar om fyra yngre människor i åldern 20-35 år, två kvinnor och två män som har det gemensamt att det råkat ut för olyckor som gjort dem mer eller mindre förlamade. De har fått skador vid respektive olycka som medfört olika grader av handikapp.

Jag vill inte på detta stadium ge någon djupare recension av denna programserie, men kan ändå inte låta bli att lufta mina åsikter. En sak vill jag ska vara helt klar för läsaren. Ett handikapp – hur det än uppkommer – är absolut inget jag önskar någon medmänniska, har levt med mitt hela livet så jag vet nog vad jag talar om. Var och en av dessa fyra människor har sin egen historia och sin egen kamp, hur mycket de än lyckas träna upp sig. Jag blir bara så trött på den journalistiska ”hjältevinkeln” som ligger som en underton. Jag är inte sur för att det inte gjorts något tv-program om mig, men jag blir trött på att det allt som oftast låter som en världskatastrof att hamna i rullstol. Och jag får för mig att medmänniskor som får ett handikapp av typen ryggmärgsskada eller kotpelarskada  - efter den akuta livskris man naturligtvis genomgår – har det betydligt enklare med hur deras medmänniskor ser på dem än vad som kan vara fallet med oss cp-skadade. Nu kan man väl säkert tycka ”Surgubbe – titta inte på det om du tar så illa vid dig!” Då kan jag bara säga att tanken faktiskt har slagit mig både en och två gånger, därför ser jag medvetet programmet i SVT-PLAY – för att kunna pausa om jag så behöver. Men samtidigt är chansen rätt stor att detta blir en tv-snackis, och då känns det som lite av en allmänbildningsbrist att inte ha sett den. Utan att ha läst någon direkt programinformation, utgår jag ifrån att serien vänder sig till alla, men kanske ändå främst till personer i liknande situationer.