Jag brukar försöka avhålla mig från nedsättande epitet, bl.a. för att visa att det inte är okey att ”bunta ihop” handikappade. Men i kväll har jag svurit över mitt handikapp, lägenheten och alla dessa hjälpmedel som när de sätter den sidan till bara gör livet jobbigare. I dag är det tre saker jag är speciellt arg på. Permobilen och dess formgjutna sits, vilken jag tycks fastna överallt med. Detta är visserligen inget ovanligt, men detta gör det inte roligare. Måste ha en formgjuten sits för att sitta någorlunda bra, men dessa lösningar är långt ifrån smidiga. Såg den intressanta dokumentären ”Hur Steve Jobs förändrade världen” – (om Apple-datorernas uppfinnare och grundare av ”Apple imperiet”). Och även om jag har en laptop, gör mina fysiska förutsättningar att den för det mesta är stationär. Bordet jag har den på är bara handikappanpassad i vissa avseenden.  Att vara rörelsehindrad är ju något man får stå ut med… Men det hjälps inte att man till och från blir ganska irriterad när handikappet ”förstör” vardagen. Detta är ett faktum som jag vid min ålder borde vara ganska van vid och ta med något slags jämnmod… Van är jag, men ta det med jämnmod eller upphöjd lugn kan jag inte. Blir sur och förbannad när jag själv märker att jag inte klarar saker och ting lika enkelt som i yngre dagar, eller – vilket är fallet allt oftare nu för tiden – inte klarar alls…