Tycker det är skit...

Jag tycker det är skit att behöva hålla god min inför alla dessa träningsfantaster... När jag i början på 1980-talet, gick det som senare döptes om till Kulturvetarlinjen, bad föreläsaren oss studenter att definiera begreppet kultur. Resultatet blev ju att allt vad människan håller på med kan kallas kutlur i någon mening. Och det är väl bra det, men om vi nu alla håller på med kultur så ska man väl också respektera varandras val av kultur. Om jag nu respekterar dem som tycker att träning, sport och idrott är en av de mest stimulerande kulturyttringar de kan tänka sig. Vill jag bli respekterad för att jag tycker min egenträng är skit och inte värt priset i ansträngning osv. Min kropp och mitt sinne har mycket större utbyte av litteratur, film och musik. Detta håller mig i trim. Sedan är jag gärna en soffsportare, framför tv:n. Nu kanske någon invänder att man får ett längre liv om man håller i gång kroppen. Ja, men frågan är väl vad som får en att hålla ingång...



Trevligare med dop... än sjukhus

Igår var jag med på en fin och minnesvärd dopgudstjänst med efterföljande mottagning i Mikaels församling. Det var min brors barnbarn som döptes. Naturligtvis var den närmsta familjen - flera generationer - närvarande, men även vänner till dopbarnet och hans föräldrar. Toltalt lär vi ha varit ett femtiotal gäster i alla möjliga åldrar. Ska vi sedan räkna in de mer osynliga gästerna - i mammors magar - får vi plusa på...

Vid samma tid förra året, var det inte alls lika trevligt, då åkte jag in akut på sjukhus. Och hur det egentligen var beror på vem man frågar. Mina assistenter säger att jag var ganska borta. Förvirrad kan jag möjligen gå med på. Men visst minns jag att min bror kom hem och ordnade med ambulanstransport. Och att jag egentligen inte ville in på sjukhus, men inte orkade sätta mig till motvärn. För trots att jag tillhör en läkarfamilj – och många av mina närmaste vänner valt vårdarbete i olika former som sina yrken – hatar jag – precis som vår mor – allt vad sjukhus heter. Inte för att jag betvivlar deras yrkeskunnande. I mitt fall handlar väl min avsky om att jag i kraft av min cp-skada aldrig, jag säger aldrig kommer att bli fri från sjukvårdande insatser. Assistans och sjukvård i hemmet är väl okey, men när jag tvingas ligga på en vårdavdelning, känns det som att tvingas i fängelse. Oavsett vad läkarna säger kan man aldrig vara säker att man kommer därifrån förrän man åtminstone kommit halvägs från sjukhuset. Sjukvårdspersonal är bra på det de ska vara bra på nämligen sjukvård i olika former. De är oftast mycket glad, positiv och tillmötesgående, men som handikappad – med särskilda behov - ser jag ju hur man, förmodligen helt oavsiktligt brister i kunskaper vad gäller handikappades behov. Ja, säger kanske någon nu – men du kan väl få hjälp av dina personliga assistenter. Visst både mina assistenter och assistansbolag har varit mycket tillmötesgående, när jag så behövt. Men sjukvårdspersonalen på vårdavdelningarna verkar inte fatta att mina assistenter i första hand är till för att underlätta MIN tillvaro, inte sjukhusets och i slutändan är det jag som patient som får ta stötarna – samtidigt som jag har en familjelojalitet att ta hänsyn till. Därför kan jag inte riktigt tala om hur djävligt det är. Att både vara handikappad och ha nära släkt inom vården. Jag vill ju inte göra arbetssituation dålig för min familj bara för att jag personligen tycker det är ett helvete…



Hade alla glömt?

Ett rätt intressant fenomen det här med politik. Haleluljastämningen på den nyss avslutade S-kongressen, i alla fall den som bevakande journalister och annat mediafolk valda att låta gå genom tv-rutan. Efter valnederlaget 2006 med efterföljande kongress 2007 var det ju så viktigt att den nya ordföranden, partiledaren blev en kvinna. Och samma kvinna - Mona Sahlin – som var beredd att axla ansvaret nu (2007) hade sagt sig vara beredd 1996/1997 när det slutgiltiga valet föll på Göran Persson. Ja, ja käre läsare jag kan historien om ”affärerna” kring Sahlin på 1990-talet som i partiets ögon diskade henne då, liksom att Sahlin 2007 var något slags ”andrahandsval” när hon faktiskt valdes.

Så 2007 när partiet fått sin första kvinna som partiordförande, utbrasts det från många håll ”Äntligen!” – för att låna en klassiker från herr Fylking. När sedan Mona Sahlin satte den dagordning och politik hon ville föra ut var man väl ganska glad tills det märktes att den nya politiken varken föll opinionen eller väljarna på läppen, samtidigt som Alliansen lugnt tuffade på. Det gick så långt att det ”rörelsen” likt små barn gnällde om att stora stygga Alliansen, personifierade av Fredrik Reinfledt ”kidnappade” socialdemokraternas idéer. Socialdemokraterna förlorade till sin egen stora förvåning  även valet 2010, nu var det visst inte så flashigt varken att ha den politik som man trodde sig ha, eller att ha en modern kvinna i ledningen?

För tillbaka till nuet och helgens kongress. I vimlet hördes nu röster som så lättat och trosvisst uttryckte glädje över att partiet äntligen hittat hem igen! Ja, ja, vi får väl se...


Tidsinställd reform

Innevarande helg innebär inte bara debatt och nystart för det socialdemokratiska partiet. Innevarande helg innebär också att det är dags för den återkommande debatten om tiden och denna debatt känner inga partipolitiska gränser. Jag syftar naturligtvis på att det är hög tid för tidsomställning, från vintertid till sommartid. ”Och hur är det nu? Ska man ställa fram klockan eller ska man ställa tillbaka?” En av livets eviga frågor. Det finns nog nästan lika många minnesregler för denna återkommande tidsomställning som det finns medmänniskor som berörs. Jag tänker begränsa mig till fyra tips eller minnesregler, men låt oss börja med att konstatera fakta: På våren ändras klockan från t.ex. 2 till 3 natten mellan lördag och söndag, för att på hösten ändras tillbaka från 3 till 2. Syftet lär vara att få fler timmar med ljus på sommarhalvåret. Och nu till minnesreglerna: ”Vi förlorar en timme sömn på våren, för att få igen den på hösten.[1]”Man ställer fram utemöblerna på våren och man ställer tillbaka utemöblerna på hösten.[2]” ”Man tittar på nyhetssändningarna kvällen innan[3]”. SVT brukar i alla fall ha en liten påminnelse om tidsomställningen. Och till sist det allra enklaste ”Ring ’Fröken ur[4]” om du är osäker.

 

Personligen tycker jag detta med tidsomställningen är helt onödigt. Det för bara med sig en massa besvär med omställning av klockor – det finns faktiskt klockor som inte ställer om sig själv. Och en kollektiv ”baksmälla” av trötthet som åtminstone jag inte bett statsmakterna eller EU om…



[1] Enl. min käre bror.

[2] Enl. Jonas Hallberg i radioprogrammet ”Spanarna”.

[3] Min egen.

[4] Min egen.


Släng dig i brunnen...

Hette ett populärt tv-program i SVT för 5-10 år sedan. Där stod dåtidens mest uppburna "Stå-upare" och drog sina one-liners m.m. När KD:s Göran Hägglund efterträdde Alf Svensson 2004 som partiledare, undrade både KD:ararna själva och omvärlden "Hur ska det här gå!" Under 2006 års valrörelse överraskade KD-ledaren genom sin kvickhet och spirituella ådra i debatter och utfrågningar. Nu menar ju jag också att man i grunden ska vinna val på sakpolitik. Men under nya S-ledarens Håkan Juholts första presskonferens som partiledarkandidat (i veckan som gick) fick han ju mycket uppmärksamhet för sina rappa - möjligen roliga - svar. Det kanske inte statsministern är så känd för... Om - märk väl, jag säger OM - det blir ett verbalt "krig" vem som kan kläcka ur sig flest "One-liners" under valrörelsen 2014 så föreslår jag att alliansen ställer upp med Göran Hägglund.

Propagandan kliar...

Som förhoppningsvis allmänbildad medborgare vet jag att större eller mindre partipolitiska sammankomster från vänster till höger på den politiska "linjalen" oavsett ideologi till största delen är till för de "redan frälsta". Men sossarna - som parti - irriterar mig mer än de flesta då jag genom åren fått det minst genomtänkta motargumentet från deras företrädre om jag visar att jag inte "håller med" dem nämligen: argument som går ut på att eftersom jag är handiksppad, så verkar det vara det mest självklara argumentet varför jag ska rösta på dem. Jag förstår socialdemokraternas argument kanske till och med deras trosvissa retorik "att det bara skulle vara S som står för en humanitär socialt medmänsklig politik. Men jag håller inte med och säger folk att jag ska vara tacksam och dela deras åsikter bara för att jag råkar vara handikappad... Då blir jag förbannad!. Med detta sagt vill jag säga att jag också känner mycket trevliga och förnuftiga vänner vänster ut på den politiska skalan. Men Aliansen, var vaksamma och gå inte i fållan även om socialdemokraterna nu har fått en ledare som verkar vara en hedersknuffel. Inget ont om herr Juholt personligen, men i de lugnaste vattnen...

Nyare inlägg
RSS 2.0