Trött efter ytterligare en eftermiddags strapatser på ”Centrum För Hjälpmedel”. Visst dessa återkommande besök är nödvändiga för att få en så god livskvalité som möjligt. Men nog är de tröttande. Nästa besök beräknas bli i februari 2012.

Första advent: Denna dag på kalenderåret ska man väl som kristen hålla andakt och högtid inför det väntade? Adventstiden är ju en förberedelsetid. Min helg har dessvärre varit mer kaos en lugn. Hasse Alfredsson och Tage Danielson. Skrev till sin revy ”Under dubbelgöken” 1979-80, en sångtext som heter ”Näktergalningarna” Den handlar om nattens timmar krymper för de ensamma människor som inte vill gå hem från krogen och stadens nattliv, för att de inte har någon som väntar på dem mer en – ensamheten. Vad jag egentligen ville komma fram till är refrängen som går ”Natten krymper…”, för det här med att ”natten krymper…” i sången översätter jag i mitt vardagliga liv till Tiden krymper. Och då tänker jag inte i första hand på några byråkratiska beslut, utan reala omständigheter. Pusslande för att få ihop min servicetid – så att jag kan leva ett något sånär drägligt liv. Samtidigt som mina assistenter får ihop sina liv. Visst jag vet – det sägs att min generation handikappade kan vara glada att vi föddes och fick växa upp under de tidevarv när staten, samhället förstod, att även medborgare med olika funktionsnedsättningar var värda att ges förutsättningar för ett värdigt och meningsfullt liv. Det är tur det. Men vad säger att det ska stanna där. Som begrepp må ”Personlig assistans” vara relativt nytt. Men inte alls som företeelse. Olika former av personlig assistans[1] har jag haft sedan tonåren. Assistansen som sådan har väl generellt sett varit både bra, dålig och utmärkt; men ett återkommande problem alla dessa år – oavsett huvudman, har varit vikarieförsörjningen. Detta har gällt grundskola, gymnasieskola, kommunal hemtjänst samt privat assistansbolag. Förutom ordienarie assistenter är en god och väl fungerande vikareförsörning en förutsättning för att jag ska kunna leva ett gott liv!

[1] Personer som har fått lön för att hjälpa just mig i min vardag, har jag haft i olika omgångar sedan sommaren 1973, bortsett ifrån barnaårens ”Barnflickor”.

Det sägs om unga i dag, att i den mån de engagerar sig politiskt, så är det mest i en fråga – ställt mot 68:a vänstern och 1970-talet förmodar jag. Låt gå för att vi äldre medelåldringar och våra äldre kamrater uppfostrades i ett samhälle där man förväntades ta ställning till olika ”ideologipacket”. Jag tror faktiskt inte det finns många människor i de västerländska demokratierna som kan säga att de lever efter en spikrak ideologi livet igenom. Det är väl bra om den enskildes engagemang väcks i någon fråga, med tiden kan det komma fler… Dessutom kan det vara så att man under olika tider växlar fokus – bl.a. på grund av vilka frågor som är aktuella. Så länge man försvarar de demokratiska grunvärderingarna; bör man själv få avgöra bevekelsegrunderna för sitt eget samhällsengagemang.

”Daxformen? Jo tack, har väl mått både bättre och sämre. Det var Johnny som tyckte jag skulle pallra mig hit ändå... Som han så kamratligt uttryckte sig "Skulle det krisa till sig då finns ju Floria Emalj, vägg i vägg”[1]. Holger: ”Oj, vad är det då?” Pelle: ”Ja, rent objektivt är det väl inte så farligt. Rethosta/skrällhosta som triggas igång av mina sura uppstötningar, som i sin tur är biverkningar av magbrocket – diagnosen jag fick för en tid sedan.” Holger: ”Det låter inte så skönt.” Pelle: ”Där kom du med dagens ’Understatement!’ Nej, det är inte alls trevligt, men det var väl därför Johnny tyckte jag skulle åka hit; för att få något annat att tänka på Alltså…”

[1] Floria Emalj: Föreståndare på Björkhagens äldreboende samt Sjuksköterska/distriktssköterska på Björkhagen och Krusbäret som ligger vägg-i-vägg.

Har idag haft diskussioner om mitt assistansbehov utöver den mest basala servicen och det är märkligt hur vi assistansberoende måste genomlyses när vi vill aktivera oss. Det är väldigt mycket man måste delge tredje part, för att få gå ut på olika evenemang om man är assistansberoende om det inte handlar om sådant som statliga och kommunala myndigheter anser är nyttigt för oss handikappade. För så fort man önskar tid för träning och dylikt är det mycket enklare. Antagligen för att ”det är så nyttigt”. Snälla staten som myndig medborgare anser jag att det är min ensak vad som är ”nyttigt” eller vad som håller mig i trim, så länge jag inte skadar någon annan. Oavsett hur mycket av min fritid jag väljer att lägga ner på den ena eller andra aktiviteten. Och detta oberoende om jag behöver personlig assistans vid dessa tillfällen. Och en annan sak: När man får tid sig tilldelad av de offentliga, får man samtidigt en tidpunkt när den tilldelade tiden ska vara förbrukad. Annars fryser timmarna inne! I sjukvårds-/ friskvårdssvängen börjar det dyka upp något som kallas ”Motion på recept”. Jag tycker man kunde döpa om det hela till ”Kultur på recept”. Nu ser jag de av mina läsare som bara är ena stora frågetecken? Men när jag en gång i tiden studerade på kulturvetarlinjen, fick varje student i uppdrag att definiera begreppet kultur. Det visade sig att vad som hamnade inom kulturbegreppet nästan bara begränsades av vilken definition man själv valde. Med detta som utgångspunkt så kan person A träna kroppen tills svetten lackar och kroppen värker av ansträng, en ansträng som A efter träningspasset njuter av. Medan B kan gå till biblioteket och läsa böcker tills både öron och ögon blöder. C. Kan ha klippkort på teater och konsertevenemang. D kan shoppa loss så långt dennes egna pengar räcker E. Kan nöta sittplatser på alla möjliga idrottsevenemang etc. Allt faller ju inom det utskrivna kulturreceptet…

Gösta Kvist och assistent Lisa möts på stan:

”Hej Gösta, vad munter du ser ut.” Gösta rodnar och försöker dölja sitt leende. Lisa: ”Vad är det?” ”Det är lite oanständigt, så jag vet inte om jag kan tala om det…” ”Jo, men jag är inte rädd för fräckisar!?” ”Okey då, men kom ihåg att jag varnade dig…” ”Kom igen nu!” ”Pratade just med Pelle…” ”Ja!” ”Och han var inte glad!” ”Vaddå?” ”Jo, tjänstgörande assistent hade visst glömt att ställa fram kissflaskan innan den gick av passet.” ”Åjnej!” Lisa spärrar upp ögonen och tar sig förskräckt åt munnen: ”Vaddå?” ”Det var ju jag…” ”Lugn lilla vän, ingen skada skedd. Men Pelle fick nästan slå knut på snorren, innan han med hjälp av en griptång fick upp lämpligt kärl och kunde lätta på trycket…”

Lisa pustar ut… "Ja, det ska inte hända igen!”

"Skönt! Nu kan jag tanka upp med öl inför matchen..."

Efter det här inlägget får jag säkert ”tjatmostrarna” på mig. Men fy vad jag längtar tillbaka till tiden när jag hade en bättre kropp och smidigare rullstolar, men det var väl ungefär i 35-40 års åldern. Ja, jag vet! Jag undanber mig medvetet den mesta formen av sjukgymnastik, som kanske – men bara kanske – skulle göra mig bättre. Men för alla er som håller på med olika former av träningspass, så vidhåller jag. Jag tycker inte sjukgymnastik är tillräckligt stimulerande. Ett av de stora problemen för mig som handikappad är. Oavsett om jag tycker det både är roligt och skönt, eller bara gör det för att hålla mig i någon slags fysisk form, så kan jag inte göra det på egen hand. Jag måste hela tiden ha någon som rycker och drar i mig. Det är varken skönt eller roligt…

Bra musik strömmar ur datorn… Vad? Beatles med stort B förstås. Med öppet sinne och stigande förväntan förbereder jag mig för kvällens begivenhet. Det är lite som när man skulle ner på ”gården” i ungdomen och träffa kompisarna i föreningen. Jag har mycket trevligt sällskap att vänta, men ändå längtar jag tillbaka till tonårsgänget och vårat ”fredagsmys”, men det hade vi ju ingen aning om att det hette.

I dag har väl inget revolutionerande hänt. Jag har varit några ärenden på stan i samband med besök på härvarande folktandvård. För mig personligen är det ju skönt att jag fortfarande – snart i mitten av november – kan köra omkring med min permobil utan några snöhinder. Sedan vet jag att många oroar sig för vad klimatet håller på med. En sak är säker: håller väderleken i sig så kan vår kommun –åtminstone initialt – spara in lite snörörningspengar…

Jodå jag var iväg på den nya Tintin-filmen. Och såg man den med öppna ögon, så var den bra. Hörde en radio recension av den senare på kvällen, som inte var så nådig. Som Tintin-fan var jag väl lite frågande inför det hela när projektet blev känt, men jag blev positivt överraskad. Jag visste att den nu föreliggande filmens manus bygger på tre historier i Hergés samlingar: ”Enhörningens hemlighet” ”Rackham den Rödes skatt” och ”Krabban med guldklorna”.  De första Tintinalbummen dök upp på 1930-40-tal och den nu aktuella filmen får väl ses som en sentida tolkning. Jag har hört någon filmmakare säga – och kanske är det fler – att filmer som bygger på böcker ändå ska ses som ett konstnärligt verk i sig. detta uttalande kan säkert stötas och blötas ”To the end of time”. Men med den utgångspunkten gillade jag filmen.

Ishockey är en av mina favoritsport att följa på tv. Tv-teamen runt matcherna har blivit så proffsiga med åren. Eftersom jag är stillsittande tror jag också ”fartens tjusning” i spelet fångar mig, men jag tycker tendensen med den ökade skadefrekvensen på grund av ökat tempo och intensitet är ytterst beklaglig. Att riskera sin allmänna hälsa på en hockeyrink, ska tillhöra undantagen. Jag tycker det är bra att man utvecklar skyddsutrustning osv. så mycket som möjligt. Det finns dock en baksida med detta: nämligen att spelarna invaggas i en tro att ju bättre skydd, desto hårdare spel kan vi tillåtta! Detta tror jag är att invagga hela sporten i en falsk trygghet. Man hör också kommentatorerna hälsa den mer tillåtande attityden mot tufft spel med glädje. Ja, jag vet att herrar och damer kommentatorer kommer att säga att ni är för tufft spel – men inte över gränsen. Det är dit jag också vill komma. Jag är så gammal att jag minns hur målvakten Leif ”Honken” Holmqvist till en början knorrade när han tvingades bära ansiktsmask, nu tillhör hjälm och visir för hockeymålvakter standardutrustningen.

Som glad tv-tittare har jag några tankar hur man skulle kunna minska skadorna och ”våldet”. För det första: Pojk- och ungdomshockeyn – liksom tjej och damhockeyn har ju krav på en mer utökad skyddsutrustning, bejaka detta utrustningstänkande på herrsidan också. För det andra – om det inte redan görs – premiera skridskoåkning, puck-  och klubbteknik före tacklingsskicklighet. Till sist tror jag man måste se över regelverket angående farliga tacklingar och straffen för dessa förseelser.

Dagens inlägg får bli mina reaktioner på ett par aktuella fennomen.

Det vardagsnära våldet människor emellan:

Samt hur den en gång så hyllade assistansreformen riskerar att förstöras av oegentligt utnyttjande:

Risk att personer med assistansbehov kommer att bli ifrågasatta | Nyhetsarkivet

Ja! För det första är ju dessa bedrägerier och utnyttjande av förmåner man varken är i behov av eller har rätt till fruktansvärt i sig. För det andra är det bedrövligt om vi som verkligen är i behov av detta stöd och denna service får det mycket tuffare att förhandla till oss vår rätt! Jag är precis som ni uppriktigt oroad...