Pelle Permo träffar Holger Hansson på ”Krusbäret” och Holger konstaterar:

Hej Pelle, vad du ser bister ut. Vad är det nu som trycker dig?

Trycker och trycker, jag blir bara så trött på alla dessa hinder och jobbiga saker i vardagen som vi råkar ut för. Jag säger inte att det bara är vi rörelsehindrade, men för och citera George Harrison när han – antagligen för miljonte gången fick frågan:

”Hur känns det att vara en Beatles?” svarade ungefär: ”Jag har ju alltid varit det, så jag vet inget annat!” Översatt på oss: ”Vi har alltid varit rörelsehindrade, så vi vet inget annat liv.” Och med vi menar jag i det här sammanhanget bl.a. jag själv och min kompis PJ. Pratade med honom för en stund sedan och han hade en rätt jobbig dag. Assisten hade försovit sig igen. Och detta kan ju hända den bäste det är bara det att vi som är beroende av service i de mest skiftande situationer och många olika insatser under dygnet blir så låsta av andras agerande. Denna försovning gör att antalet timmar min kompis får vara uppstigen krymper. Jämför debatten om pensionärerna inom åldringsvården för ett antal år sedan.  PJ har faktiskt kommit på en lösning på problemet med uppstigning och läggning, hur han skulle kunna lösa det, vissa dagar, men det är en lösning som de omsorgsansvariga väl inte vågar köpa fullt ut.

Vad går PJ:s lösning ut på då?

Precis som jag har han en permobil, dock med lite specialanpassad extrautrustning i form av en formgjuten sits. Min kompis idé går ut på att om han känner för det kunna ligga och sova i elrullstolen.

Ja, du menar som James Stewarts karaktär i ”Fönster mot gården.”

Ja just det!

Det var en bra film!

Inte sant. Jo i alla fall, PJ har testat sin idé några gånger och det går.

Det är klart att det går, men sover han så väldigt bra då?

Han har väl egentligen bara testat det två eller tre gånger de senaste sex åren, så det empiriska underlaget är väl inte så stort och PJ tycker ju inte det är en optimal lösning. Det stora problemet i hans fall är väl att ingen – hittills – har tagit sig tid att designa en säng som motsvarar hans behov. På grund av att PJ är så kort, så blir de flesta sängar för stora och långa…

Och då kommer befintliga justeringsfunktioner på fel ”plats” i förhållande till hans kropp?

Ja.

Som får till följd att sängen blir obekväm?

Stämmer. Men jag vet inte Holger hur mycket du har legat på sjukhus?

Inte så mycket när jag var liten…

Men det har både PJ och jag och jag vill minnas att det fanns sängar vars sänggavlar – åtminstone vid fotänden – var flyttbara och kunde sättas olika långt upp, beroende på hur lång personen var som skulle ha sängen.

Det låter smart och inte helt orimligt.

Kan bara inte komma ihåg vilka avdelningar jag sett det på.

Ja det är ju ett aber förstås…

Skönt att Brynäs slog Linköping! Och inga fel att de går upp i serieledning – Brynäs alltså – får väl se hur länge det varar. Även om Växjö står inför en svår match senare i veckan, hoppas jag de tar den. De här senaste åren tycker jag det varit lite uppfriskande när lag ur den näst högsta serien kommit upp och ruskat om elitserielagen lite grand, det tror jag sporten bara mår bra av.

Det är mååndag förmiddag och min kropp den känns så trött… Nej jag har inte partat i helgen, men varit lite för vaken i natt. Det är bara och inse – även om det är surt – man är inte så ung längre och det är inte nyttigt att underbalansera sömnkontot för kraftigt. Är ganska så teknikpositiv, men längtar ändå ibland tillbaka till öronsnäckornas och kassettradioapparaternas tid. När längden på kassetten reglerade insomningstiden. Tänk så många gånger man somnat till en god bok av t.cx. P.G. Woodhouse… Visst medges att insomningsfunktioner finns på laptops också, men det blir inte riktigt samma sak. Måste skaffa mig lite bättre datahygien...

Signe Svensson. Gymnastikdirektör, utbildad på GIH. Kom till Brattby, Gothias specialskola för rörelsehindrade . Arbetade på Brattby två läsår, innan hon återgick till GIH som forskare och lärare. Signe och Per-Arnes två söner och enda dotter, flyttade tillbaka till Gothia efter studenten. Sedan Per-Arne avled för några år sedan har Signe flyttat tillbaka till Gothia. Fritidsintressen: föreningsliv med inriktning friskvård.

Nu har Socialdemokraterna valt en ny ledare, igen! Efter valnederlaget 2006, tackade avgående statsministern tillika partiordföranden Göran Persson för sig; efter att ha lett SAP i elva år. Med klang och jubel valdes en nygammal kandidat – Mona Sahlin – på våren 2007 till ny partiledare. Äntligen! – tyckte många då – fick Sveriges största politiska parti sin första kvinnliga partiordförande. Första åren i opposition gick väl ganska hyggligt till den nya ledaren började bredda det socialistiska underlaget med sikte på en rödgrön regering efter den nästan ”självklara” valsegern 2010. Men vad var det som hände! Helt oförståligt… Väljarna föredrog en borgerlig majoritet även efter 2010 och regeringen Reinfeldt satt kvar. Den nyvalda och så hyllade partiledaren 2007 fick redan – med socialdemokratiska mått mätt – 2011 ta sin mats ur skolan, varpå man åter valde en trygg man, eller? Efter mindre än ett år tvingades Håkan Juholt för knappt en vecka sedan slänga in handuken. Var det hans fel eller det lag han byggt omkring sig? Det är väl som Juholt själv sagt: det får framtida forskning utvisa… Nå, på mindre än en vecka har man nu vaskat fram Stefan Löfven, får väl se hur länge han håller för de olika tryckförändringar dagens toppolitiker blir utsatta för. Den ovan beskrivna partiledarkarusellen får mig att dra mig till minnes när dåvarande oppositionsledaren Olof Palme som mellan hösten 1976-1982, raljerade över den borgerliga majoritetens många regeringsbildningar, får väl se hur den socialdemokratiska ledningen ser ut efter valet 2014 – osvuret är bäst…

NA

Bestämmer sig socialdemokraterna för en ny ledare som inte sitter i riksdagen, så är det väl bara för statsminister Reinfeldt att fråga en av sina företrädare Ulf Adelsohn – moderata samlingspartiets ordförande 1981-1986 –  om statsministern behöver råd om hur man förhåller sig till en pariledare som inte har mandat att leda sitt parti i riksdagen. Adelsohn kom inte in i riksdagen förrän efter valet 1982.

Fröken Floria Emalj, 35. Guldlockig, positiv distriktssköterska med tandsköterskeutbildning. Fästmö och sambo med Ivar. Floria har just efterträtt Gullan Bengtsson som föreståndare för äldreboendet Björkhagen, som sedan omorganisationen inom Vallhalls kommundel har ett tätt samarbete med dagcentret Krusbäret.

Fru Petronella Pettersson granne med Vera von Hurtig på Björkhagens äldreboende. Går med kryckor. Boende i en lägenhet på våningsplanet ovanför Vera. Visst de hälsar när de möts till och från hissen. Men de är överdrivet artiga mot varandra, då de inte kan tänka sig att åka hiss tillsammans. De tål inte varandra – om det finns annat sällskap, men umgås till nöds.

Annica och Pelle

God morgon älskling, hur är det?

God morgon. Hur mår kvinnan i mitt liv?

Jo, det kommer väl vara ganska körigt, fick ett dataproblem på halsen; men det är väl det man är till för…

Antar det.

Du då?

Jodå…

Vad är det nu då?

Om du har mycket för dig kan vi ta det senare.

Inte mer än att jag kan höra på min man?

Jo, jag tappade hörlurarna i golvet i natt.

I natt igen… Tappade du eller kastade du dem i golvet?

Nej jag tappade! Möjligen svepte väl min bångstyriga arm iväg dem, för klipinnen for med. I mina yngre dagar hade jag väl kunnat komma runt på sidan och få upp dem…

Försökte du?

Ja, jag försökte! Du behöver väl inte låta så inkvisitorisk?

Förlåt, fortsätt:

Förstod ju ungefär var de låg så jag försökte använda griptången.

Hur gick det?

Sådär, men orkade inte tända lyset så alla jädrans spiralsladdar trasslade in sig i varandra…

Humm…

Annica sitter tyst en stund sedan frågar hon:

Hur vore det med en spegel?

Spegel?

Ja, nu orkade du visserligen inte tända, men en spegel i vilket du ser den närmaste delen av golvet (om du tänder – vill säga)? Vem jobbar idag?

Muhamed…

Jamen  då så, ni kan säkert hitta något på Clas Ohlsson eller Biltema… Nej nu måste jag rusa! Kommer upp i kväll och ser hur ni har löst det. Puss och kram!

Puss och kram…

Vera von Hurtig och Pelle Permo strålar åter samman på ”Kursbäret”. Vera:

Pelle, du verkar lite trött idag. Sovit dåligt?

Sovit dåligt? Nja, låt oss säga att jag sammantaget just nu inte får den sömn jag kanske behöver.

Hurså?

Dels har jag en del diskussioner med ”Social Välfärd”, gällande mig själv och min framtid. Dels har jag känningar av mitt förbaskade magbrock. Men huvudanledningen till att jag kanske ser ”lite bakis ut”, vilket jag alltså inte är; beror nog på mitt allmänna samhällsintresse.

Samhällsintresse?

Men Vera, sossarnas prekära politiska situation kan väl inte undgått dig…?

Jaså, det. Maken och jag hade ju andra politiska preferenser…

Ja, det kan jag förstå. Jag frågar heller inte vad du röstar på (valhemligheten och allt det där), men man kan ju knappt slå på en nyhetssändning eller debattprogram idag, utan att få ta del av socialdemokraternas kris…

Nej det förstås.

Oavsett åsikt i sakfrågorna, tar det på krafterna att hänga med när de politiska journalisterna och kolumnisterna har julafton…

Det är Pelle Permo som åter äskar på er uppmärksamhet. Var ute på stan med min assistent Ling Pin Wang för att uträtta en del ärenden, bl.a. på apoteket. Och det var en del saker jag och Ling frapperades av. På vägen till Gallerian där bl.a. apotek och urmakare ligger, kom vi ifrån varandra – inte så vi tappade ögonkontakten – men ändå. Orsak: rollatorraceande pensionärer och pigga stavgångare! Inget ont om någon av dessa grupper i och för sig, men förutom högerregeln – även på trottoarer – borde det införas lite striktare regler även för trottoartrafik, höll flera gånger på att få seniora medlemmar av befolkningen i knäet. Är medveten om att dagens elrullstolar är mycket tystgående, men efterlyser ändå en större medvetenhet hos medtrafikanter. Samtidigt måsta naturligtvis vi – som förare av dessa eldrivna fordon – dra vårt strå till stacken och sköta oss; vilket jag personligen lägger mig vinn om. Efter vår lilla slalomtur till medicinaffären, blev det lång väntan väl där. Och jag skulle bara ha ut min apodos, ändå tog kön cirka en timme. Man såg ju hur apotekspersonalen jobbade på, men både de och dagens kunder hade lite otur. Jag kunde nämligen inte undgå att höra hur personalen själva talade om kaos. Där jag och Ling var fanns det fyra kassor varav endast två var öppna. Det skulle underlätta för både personal och kunder om apoteket fick bemanna betjäningsställena med hänsyn till kundflödet. Min kära lilla Ling höll väl på och ta sig genom golvet där hon stod och trampade i kön. Vet inte vad folk gjorde den här da’n, för på ”Näröppet” var det görtrångt. Resultatet blev att vi aldrig hann över till ”Krusbäret” idag.

Naturligtvis minns jag inte min egen födelse och vet inte vad mina föräldrar fick för grundtips när min CP-skada konstaterats. Men jag blir så arg och förbannad när jag nu på mindre än ett år hört tre medmänniskor berätta hur deras föräldrar tolkade de negativa besked som de fick angående barnens chanser att överleva och komma framåt i livet. Jag inser också att ansvarig sjukvårdspersonal möjligen har en etisk-moralisk skyldighet av förbereda de nyblivna föräldraparet på att det ser mörkt ut, men släck inte hoppet onödigt tidigt. De som berättat om den här typen av besked har varit i åldern runt femtio och ner mot tjugo år. Det som gör mig både ledsen och upprörd är att tron på oss med funktionsnedsättningar – och hur vårt liv kan komma att gestalta sig – verkar varit lika låg på 1950/60-talet som på 1990-talet. Som lekman vill jag ge sjukvården rådet:

Försök vara positiv – även om det verkar mörkt när ett handikappat barn föds. Jag tror i grund ni gör ert bästa. Jag förstår också att det är svåra besked att ge, samtidigt som mottagarna kanske har omedvetna försvarsmekanismer – som blockerar budskapet. Men oavsett starten i livet måste man väl försöka ge ett hopp, så inte föräldrar och barn har en hundraprocentigt negativ bild att kämpa mot…[1]

[1] Ovanstående skrivet efter att ha sett första avsnittet av SVT:s ”Mot alla odds”. Samt läst beskrivningar i självbiografierna: ”Armlös, benlös men inte hopplös” av Mikael Andersson. Och ”Grabben i kuvösen bredvid” av Jonas Helgesson.

Kan väl inte vara annat en ”ganska nöjd” med läget i elitserien. Brynäs näst bäst. HV och Lakers på slutspelsplats. Och eftersom de inte direkt imponerar, är det väl inte mer än rätt att Linköping ligger där de ligger. Om formkurvan fortsätter ner får väl de närmsta veckorna visa. Jag tror i grunden det är sunt oavsett idrottsgren att det finns möjlighet för ”omsättning” i de olika seriesystemen.

Har just läst bloggen "Christers funderingar" där författaren ifrågasätter varför handikapparkeringarna är avgiftsfria? Detta gjorde han på ett möte med berörda parter och fick då uppenbarligen en proteststorm emot sig. Jag är ju rullstolsberoende, men äger ingen egen bil. Det är också många år sedan jag regelbundet använde personbil som transportmedel. Vid en första anblick kan det ju verka både snällt och kanske rimligt med avgiftsfria handikapparkeringar, men tänker man några varv till håller jag med om att det blir en "positiv särbehandling" som skickar fel signaler - även om man kan ha viss förståelse om bilburna funktionshindrade slår vakt om hävdvunna förmåner - men låt oss vända på perspektivet en gång. Funktionshindrade som har tillgång till privatbil skulle faktiskt kunna vinna på att också betala parkeringsavgift. Då förvandlas det hela från en förmån till en fråga om rättigheter och jämställdhet i förhållande till medtrafikanterna. Alltså "behandling på lika villkor"! vilket i förlängningen skulle sätta större tyngd bakom kraven på fler och bättre handikapparkeringar!

Så ska man in i vardagslunken på det nya året. Det är ju skönt, även om det kunde börjat bättre. Vaddå undrar ni? Jo upptäckte det inte förrän i morse, när dagens assistent kom. Att jag och kvällsskiftet igår missat att stänga tömningsventilen på ”pisspåsen”… Så istället för att fungera som en ”uppsamlare”, så hade hela härligheten runnit rätt igenom och ut på golvet… Det är sådana här incidenter ”som sätter guldkant på vardagen…”

 109 SVT Text         Söndag 08 jan 2012
   INRIKES Publicerad 8 januari         
                                        
  Missnöjde pappan polisanmäld          
                                        
  En privatperson har nu polisanmält    
  händelsen när en pappa från Stock-    
  holmstrakten lämnade sin son i tioårs-
  åldern utan ytterkläder utanför en    
  idrottshall i Uppsala och körde       
  därifrån.                             
                                        
  Pappan var missnöjd med hur pojken    
  hade spelat i en innebandyturnering   
  som pågick i hallen.                  
                                        
  Den frysande pojken hittades av en    
  lagledare i ett annat lag. Lagledaren 
  ringde upp pappan som sade att "poj-  
  ken hade spelat för jävla dåligt och  
  kunde gå hem". -Det är barnmisshan-   
  del, konstaterar lagledaren.   

Man brukar tala om att ”Kulturen är satt på undantag”. Denna typ av kulturpolitisk diskussion är i och för sig ofta sann i ekonomiskt kärva tider, men så här i början av det nya året gjorde jag mig skyldig till en fadäs i mina servicerutiner och detta beroende på mitt kulturintresse. Med tanke på min livssituation har jag ett s.k. trygghetslarm kopplat till min kommun för att kunna kalla på hjälp i en nödsituation. Larmanordning tickar och går av sig själv, men jag som användare bör larma ibland för att både jag och kommunens servicepersonal ska veta att det funkar. Borde gjort denna koll igår, men tappade helt bort det eftersom det var så intressanta kulturprogram på tv. Dels ett samtal om teater och dess villkor mellan Lars Forsell, Yngve Gamlin, Hans Alfredsson, Tommy Berggren, Gösta Ekman och Lena Nyman, i "Det handlar om teater" (tv-program från 1972). Dels ”Tio-i-topp 50 år” om Sveriges Radios klassiska och kultförklarade topplisteprogram över aktuell popmusik en gång när det begav sig på 1960- 70-talet. Men lugn ni som månar om mitt välbefinnande. Jag har reparerat ”skadan” och allting fungerar som det ska. Ville bara illustrera att det fortfarande existerar tillfällen när kulturen kommer först…

Bilder från ”Rock´n Roll X-mas show 2011” ur P-J Ingbergs foton.

Jag önskar alla en god fortsättning på det nya året och hoppas att jag och mina läsare får ett givande år på bloggen tillsammans. Även om man inte bör förvånas var det väl inte snöblask vi förväntade oss av ett nyfött år? När nu de årliga årsskiftesfestligheterna börjar sjunga på sista versen, ser jag tillbaka på julen. Vad var höjdpunkterna utanför familjekretsen? I mitt fall tveklöst de konserter jag bevistade i början av december. Den 9 december 2011 var jag på ”Rock´n Roll X-mas show” med the Refreshments & Eva Estwood. Svängigt, bra och uppenbarligen mycket uppskattat. Detta inträffade således dagen före Nobel i Örebro konserthus.

Efter att ha sett prisutdelningen i Stockholms konserthus på själva nobeldagen. Gick jag på en mer traditionell julkonsert i Betelkyrkan med olika körkonstellationer under makarna Sjöbergs ledning. Som sagt två vitt skilda musikupplevelser, men i grunden med ett och samma syfte: att hylla den instundande högtiden samtidigt som det blev bra och tänkvärd underhållning.