ww.sirgeorgewinston.blogg.se födelse sammanfaller ju inte riktigt med kalenderåret eftersom bloggen gjorde sin debut en bit in i januari, men nu när 2011 ”…lägger sig att dö…” som det heter i dikten, finns det kanske ändå skäl att göra något slags bokslut. Själv utformade jag ingen striktare programförklaring mer än att det var två om råden som intresserade mer än andra: tillgängligheten i samhället för personer med fysiska funktionshinder samt samhälls och kulturfrågor. Även om antalet kategorier på bloggen vuxit under året, tycker jag den allmänna inriktningen fortsatt stämmer med vad jag tänkte vid starten. Sista inlägget för 2011 är förmodligen inte gjort än, men redaktionen vill passa på att önska alla: ETT GOTT NYTT 2012! Hoppas att ni hänger med fortsättningsvis också…

Vet inte om jag är ensam med mina associationer, men på lite avstånd ser den här reklamen för ishockey-vm 2012 mer ut som ”Gustav Vasa befriar Sverige”. Och visserligen fascinerar båda företeelserna – men kanske inte på samma gång…

Även om det finns all anledning att oja sig över dåligt – för att inte säga uselt – väder i Sverige denna annandag jul 2011. Så ska jag som rullstolsberoende väl inte klaga för mycket. Jag tillhör åtminstone den kategori människor som inte prompt måste ut i eländet! Förutom alla kategorier av reparatörer och räddningstjänst som antagligen får jobba för högtryck en sån här dag; tänker jag på alla dem i andra serviceyrken, som tappert trotsar naturens makter… ger sig ut en sån här dag, för att vi andra ska ha det bra… TACK!

Rullstolsbordet till Permobil C 400 borde vara ställbart. Både gå vrida framåt åt höger sida 90 grader, men även fällbart ner efter rullstolens sida. Detta i en kombination med vad som går att göra idag skulle landa i en bra för att inte säga mycket bra Multifunktion, detta tror jag skulle lösa många bordsproblem inom områdena: Äta, arbeta (t.ex. läsa, skriva).

Att jag just spelat Temporery Secretery med Sir Paul från 1980, beror på att jag för tillfället har problem med assistansen. Jag skulle behöva en temporär assistent…

Sitter här och försöker se ut som en sagornas hemvävda mysgubbe medan Annica och Kim pyntar granen inför kvällen uppesittning. Det finns en hel del fördelar med att vara favoritmorbror, bl.a. att Kim hellre smiter över till oss och hjälper till med julpyntet, till Greta och de andra kommer.

Jag brukar försöka avhålla mig från nedsättande epitet, bl.a. för att visa att det inte är okey att ”bunta ihop” handikappade. Men i kväll har jag svurit över mitt handikapp, lägenheten och alla dessa hjälpmedel som när de sätter den sidan till bara gör livet jobbigare. I dag är det tre saker jag är speciellt arg på. Permobilen och dess formgjutna sits, vilken jag tycks fastna överallt med. Detta är visserligen inget ovanligt, men detta gör det inte roligare. Måste ha en formgjuten sits för att sitta någorlunda bra, men dessa lösningar är långt ifrån smidiga. Såg den intressanta dokumentären ”Hur Steve Jobs förändrade världen” – (om Apple-datorernas uppfinnare och grundare av ”Apple imperiet”). Och även om jag har en laptop, gör mina fysiska förutsättningar att den för det mesta är stationär. Bordet jag har den på är bara handikappanpassad i vissa avseenden.  Att vara rörelsehindrad är ju något man får stå ut med… Men det hjälps inte att man till och från blir ganska irriterad när handikappet ”förstör” vardagen. Detta är ett faktum som jag vid min ålder borde vara ganska van vid och ta med något slags jämnmod… Van är jag, men ta det med jämnmod eller upphöjd lugn kan jag inte. Blir sur och förbannad när jag själv märker att jag inte klarar saker och ting lika enkelt som i yngre dagar, eller – vilket är fallet allt oftare nu för tiden – inte klarar alls…

Nej, den här gången kan jag inte skylla på någon av mina assistenter, idag fubblade jag till det alldeles själv. Ni vet jag skulle ladda mobiltelefonen, sånt där vardagligt som man gör när den blir tom någon gång ibland. Tidigare var det så fiffigt ordnat att laddare till ipoden, mobilen och laptopen var inpluggade i en dosa på väggen. Men där sitter den inte lägre… Någon, kan det vara jag? Har lyckats preja ner den med permon, så nu ligger den – som i så många andra svenska hem – i ett ”rul” på golvet under sängen. Borde bett tjänstgörande assistent hjälpa mig innan hon försvann ut – Tänkte inte på det! Så försedd med en griptång åker jag in i sovrummet, bredd på en längre stunds brottning med sagda sladdhärva. Till min stora förvåning – och glädje – visar sig den rätta laddningssladden inte så svår att få tag på. Glad i hågen pluggar jag i telefonen, backar rullstolen för att lägga ifrån mig telefon och laddare på ett närstående bord, men säg den lycka som varar för evigt. Jag hinner registrera vad som ska hända! Tjofs, laddningssladden spänns och rycks ur mobilen! (Här skulle det passa med ett antal sådana där svordomstecken som finns i tecknade serier) Varför? Jag har lyckats ställa permobilen på den aktuella sladden. Smart va? Efter ett antal väl valda ramsor börjar jag om. Lyckas fiska fram rätt laddningssladd – med hjälp av griptången – en andra gång. Och får den på plats i telefonen. Med första försöket i minnet, gör jag sedan ytterst försiktiga rörelser med rullstolen, tills mobilen ligger på nattduksbordet, med laddaren i sig. Därpå lyckas jag förflytta mig ur riskområdet utan ytterligare missöden. Ännu en ”Mission Impossible ” lyckligt genomförd…

Risken finns att jag återkommer i detta söndertröskade ämne. Men nu märker jag verkligen att ”Kung Bore” (äldre smeknamn på vinter) har börjat erövrar Sverige på riktigt. En långdragen suck, hörs möjligen från mina läsare: ”Kom med något nytt!” Då blir mitt svar ”Det är nytt för säsongen!” Vadå? De första tågförseningarna som påverkat min assistans, i det att tjänstgörande assistent blev något försenad från Kumla. Medan jag inväntade henne, läste jag på webben om biltjuven som fastnade på spåren i Hallsberg – där hade polisen lite röta – om sedan dessa två förseningar har med varandra att göra vet jag inte…

Jag har tidigare denna höst inom ramen för detta forum uttryckt min tillfredsställelse över att vintersnön lyst med sin frånvaro – även om detta rent ljusmässigt inneburet ett mörker. Min förnöjsamhet med dessa sakernas tillstånd har jag grundat i att man tar sig lättare fram med elrullstol och andra handikapphjälpmedel om det är barmark. Faktum är att barmark underlättar för huvuddelen av befolkningen. Kvällens vädergudinna upplyste oss om att nu randas bistrare tider, detta kommer väl i och för sig inte som någon överraskning  ”och smaken är som baken” , hoppas bara jag slipper idka inohusliv det närmaste 4 a´ 5 månaderna. Det ”folkkära” myndigheter som ansvarar för Sveriges infrastruktur har lovat bättring inför stundande vinter när det gäller stads- landsvägs- samt spårbunden trafik. Hoppas höga vederbörande lycks uppnå säsongens intentioner. Och ni/vi som måste ge oss ut – trots utfärdade varningar, ta det försiktigt. En tidsvinst här eller där uppväger inte att spela roulett med olycksrisken…

Inläggets titel är ett lån av/hyllning till Ulf Lundell.

Egenvård eller Apodos jag blir bara frustrerad, då jag inte håller med sjukvården om vilka små piller jag ska ta       för att må bra… Får lust att göra som Primus Svensson i P.C. Jersilds ”Babels Hus” spola ner alla tabletter – som jag själv inte tycker mig behöva – i toaletten. Eftersom denna metod kanske inte är så miljövänlig, så får jag väl slänga dem i soporna eller när jag känner mig stark nog – gå tillbaka med dem till apotekets återvinning.

lördag kväll:

Holger:

-       Jamen, det var väl en schyst ”hockeyeftermiddag/kväll" det här? Båda "våra" lag HV och Växjö gick bra och vann. HV så bra att dom gick upp i serieledning…

Holger avbryter sig när Pelles telefon ringer:

-       Ska jag gå?

Pelle kastar ett öga på nummerpresentatören:

-       Nejdå det är visserligen från redaktionen, men det är nog bara chefen som är lite frustrerad över kvällens resultat. Han blev säkert inte glad över att Brynäs förlorade kvällens match, förlorade serieledningen. Och det mot tabelljumbon. Hallå ja…?