När Pelle och Johnny kommer hem från Krusbäret, hjälper Johnny Pelle att klä om till lite mera fritidsbetoade kläder, hans älsklings t-shirt och shorts.

Strax efter detta ringer telefonen och Pelle svarar:

-       Pelle?

-       Hej det är Greta, hur är det?

-       Jo, förutom att Vera tog mig i upptuktelse nere på Krusbäret är det väl bra…

-       Jaså vad hade du gjort då?

-       Vill du höra den långa eller korta versionen?

-       Den korta, Karl och jag är precis på väg ut till landet.

-       Vera anklagade Annica och mig att var inblandade i att två andra personer inlett en relation! Att personerna i fråga  har någon typ av relation stämmer – men att vi skulle tussat ihop dem är helt felaktigt, visste inte ens om det förrän Vera tog upp det.

-       Vilka gäller det om man får fråga?

-       Johnny Johansson och ett barnbarn till Vera som heter Veronica!

-       Va!?

-       Va, va? Det låter nästan som du nynnade på George Harrisons ”Wah-Wah”…

-       Vad pratar du om?

-       Ja, det är en låt från George Harisson album ”All Things Must Pass” från 1970, titeln ska visst vara lite ljudhärmande för en sån här Waw-Waw-pedal på en elgitarr…

-       Jaså, det är möjligt, men musik från 1970 är för sent för mig – om man inte kör 50-talsstyket – det vet du! Vad jag va:ade åt var namnet Veronica von Hurtig, det måste vara den relativt nyutexaminerade barnmorska som jobbar mot oss på akuten, för det kan väl inte finnas två…

-       Bingo!

-       Var det rätt?

-       Jag tror det. Pratade med Annica efter mitt och Veras lilla mellanhavande. Hon tittade i folkbokföringen…

-       Å det stämde? Jamen då är det en trevlig flicka med vissa musikambitioner… Nej nu har jag egentligen inte tid att stå här och prata med dig. Kommer du och Annica ut i morgon?

-       Tyvärr hon jobbar…

-       Ta med dig Johnny då…

-       Tack för inbjudan.

-       Jag måste rusa, hej!

-       Hej…

Karl står och trampar.Greta säger:

- Då åker vi då!

Pelle och Johnny tar en lagom rask promenad från krusbäret. Johnny:

-       Och din dag har varit?

-       Jodå sådär.

-       Bara sådär?

-       Nu när du frågar så… Jag vill inte verka nyfiken på sånt som du med all rätt kan tycka att jag inte har med att gör men…

-       Men?

-       Har du känt Veronica von Hurtig länge?

-       Fjorton dar tre veckor kanske, träffades nere på Hades[1].

-       Trevlig flicka?

-       Det tycker jag, hur så?

-       Nej, det var bara Vera – hennes farmor alltså – som hade fått syn på något bildcollage av dig och Veronica hemma hos Veronicas föräldrar i helgen och fotat av det med sin mobilkamera.

-       Ja Veronicas mamma talade om det för Veronica. Veronica blev så topp tunnor, så det var hennes idé att vi skulle dyka upp tillsammans.

-       Så dom visste om det hela tiden?

-       Ja, lattjo va…

-       Möjligen tills du får höra konsekvenserna…

-       Vadå för konsekvenser?

-       Ja, jag borde väl har ringt dig istället för Annica…

-       Nu förstår jag inte?

-       Det förstår jag, men vänta ska du få höra! I morse när jag lugnt och städat kom inrullande på Krusbäret, gissa vem som haffade mig då?

-       Vera von Hurtig…

-       Just det, hon och ingen annan. Hon visade mig några bilder i sin mobil och sen blev det rena Inkvisitionen, för att du och Veronica hade haft lite roligt med dom där bilderna…!

-       Herrejävlar, ja det var ju inte mening förstås.

-       Det fattar jag väl, men gumman anklagade både mig och Annica för att ha våra fingrar med i smeten!

-       Nä nu jä…! Vet Annica om det här?

-       Ja, jag ringde ju henne när jag antagligen borde ringt dig, men hon rådde mig till att försöka strunta i det hela!

Johnny tar upp sin mobiltelefon:

-       Jag ska ringa och förklara…

-       Det behöver du inte, säg mig bara: Vad tycker Veronicas föräldrar om det här?

-       Inget särskilt – tror jag – vi kommer i alla fall bra överens. Det var ju därför de fick de där korten…

[1] Kvarterskrog där Pelle Permo bor.

Nationaldagsfriandet på Krusbäret börjar lida mot sitt slut och gästerna börjar troppa av så smått. Det är faktiskt bara Vera, Holger och Pelle som bildar någon slags eftertrupp. Tillsammans med Ivar och Floria står man och pratar i entréhallen.

Pelle tar upp sin mobil för att ringa efter färdtjänst. Ivar frågar vänd mot Vera och Holger:

-       Och hur tar ni er hem?

Vera svarar:

-       Ja, jag har ju i och för sig inte så långt hem, men min sondotter Veronica – hon kastar en dolsk blick åt Pelles håll – kommer och hämtar mig.

Holger fyller i:

-       Och jag tar sällskap med Pelle.

Som just kommit fram till taxiväxeln.

I detsamma svänger en grön nercabbad Volkswagenbubbla upp utanför entrén, ur kliver Johnny ”The Rocker” Johansson och en lång blond tjej som suttit vid ratten. Pelle kopplar bort samtalet utan att bry sig om att det just var någon som svarade i andra änden och Vera utbrister triumferande:

-       Vad var det jag sa!

Johnny och ”Blondie” släntrar in på Krusbäret. Flickan nickar lite obestämt mot ”folksamlingen” och gå fram till Vera i det hon säger:

-       Hej farmor!

-       Hej kära barn…

Svarar Vera i en både beklagande och beskyddande ton. Johnny slår sig i slang med Pelle:

-       Hej! Har du hunnit beställa bil ännu?

-       De svarade just, men jag blev så häpen när ni två – en nick åt Veronicas håll – dök upp, så jag la på..

-       Bra, för jag tänkte vi kunde ta en promenad?

-       Men Holger då? Vi hade tänkt att samåka…

Här bryter Floria in vänd mot Holger:

-       Dej kan Ivar köra hem, inte samt älskling?

-       Jo, jovisst!

För ett ögonblick ligger det i luften vem som verkligen bestämmer i det förhållandet. Vera rullar mot utgången och Veronica ropar mot Johnny:

-       Jag ringer dig!

Johnny svarar med att höja sin hand till hälsning. Vera rullar bort mot äldreboendet Björkhagen, medan Veronica sätter sig i bilen och följer efter.

Ivar som har varit inne i personalutrymmena  och hämtat bilnycklarna kommer tillbaka:

-       Jaha, ska vi åka då Holger?

Han låter lite forcerad i sitt tal, när han och Holger går mot utgången… Det har sin naturliga förklaring. Ivar är inte helt pigg på att lämna Floria ensam med två män som uppenbarligen attraherar yngre kvinnor…

Men Floria hon pratar på:

-       Jaha vad ska ni göra de här lediga dagarna…?

-       Ja, jag jobbar ju. …

Börjar Johnny:

-       Ja, jag och Ivar åker ut till sommarstugan nu direkt efter jobbet, ska bara hem och packa bilen först. Pelle, skulle inte Karl och Greta dit ut över helgerna?

-       Jag tror det.

-       Varför kommer inte du och Annica ut?!

-       Nja, Annica ska jobba.

-       På nationaldagen?

-       Ja hur länge hon är upptagen vet jag inte, men universitetet var tvungen att lägga någon IT-konferens de här dagarna…

-       Jamen, kom du då – eller rättare sagt  - ni två?

Inkluderande Johnny i samtalet, Pelle svarar:

-       Vi får se. Men en trevlig helg önskar vi er!

Johnny nickar instämmande. Man rullar mot utgången, samtidigt som Ivar kommer insvängande framför porten. Man hejar i dörren.

Följande personer i det här inlägget: Pelle Holger Ivar Floria Vera Veronica Johnny Greta Karl och Annica.

När Pelle avslutat sitt samtal med Annica, kör han från Ivars kontor ut i receptionen för att växla några ord med honom innan Pelle ringer färdtjänst och beger sig hemåt. Ivar finns emellertid inte där han brukar, däremot hörs det uppsluppna röster ifrån dagrummet. Med viss tveksamhet fortsätter Pelle in genom dörren. Hela ”ligan” är samlad. Holger gör en bestämd gest som uppmanar Pelle att komma och sätta sig vid deras bord.

När han slagit av motorn frågar han vänd mot Holger:

-       Vad är det frågan om!

Men i detsamma klappar någon i händerna och ber om tystnad.

Allas blickar vänds åt samma håll. Ivar står mitt på golvet och bredvid honom, Floria med en jordgubbsgarnerad gräddtårta som pryds av Sveriges blågula flagga. Ivar trycker igång DVD-spelaren. Den välkända vyn över Skansenscenen i Stockholm och Kattis Ahlströms röst hörs: ”Men först hör vi Louise Hoffsten och Nanne Grönvall framför Sveriges nationalsång ’Du gamla du fria!’ ”

På dagcentralen "Krusbäret" möttes idag: Pelle, Holger Torsten och Ivar. Petronella, Signe, Vera och Floria.

Pelle och Vera skiljs i en något spänd stämning.

Pelle åker ut till Ivar i receptionen:

-       Hej Pelle vad du ser sammanbiten ut?

-       Hej Ivar! Kan du göra mig en tjänst?

-       Det är därför jag är här…

-       Skulle jag kunna få låna kontoret några minuter?

-       Visst.

Ivar låter blicken fara över entrén innan han lämnar sin post och följer med Pelle till sitt kontor:

-       Behöver du låna telefon?

-       Tror inte det…

-       Som van tjänsteman vet du, det är bara att slå ”nollan” för att komma ut på linjen.

-       Ja tack.

Ivar lämnar honom, medan Pelle fiskar upp sin mobiltelefon och trycker på

kortnummerknappen, på tredje signalen svarar det:

-       Anderbergh-Johansson, Gothia Universitet:

-       Hej älskling, det är jag. Stör jag?

-       Hej du, mannen i mitt liv! Önskar jag kunde säga att du aldrig stör, men jag har ett möte om femton minuter…

-       Ursäkta då om jag går rakt på sak.

-       Lyssnar!

-       Har Linda eller Patrik nämnt någonting om en Veronica von Hurtig?

-       Nej, vem skulle det vara?

-       Enligt Vera ett barnbarn till henne. Avslutade nyss ett ganska obehagligt samtal med Vera under vilket hon visade bilder på Veronica som var sammanflätade med bilder på Johnny. Bilder som Vera påstod sig ha hittat hos sin son och svärdotter. Och på något sätt ville hon påskina att denna flicka/unga kvinna och Johnny har inlett ett ”förhållande” och om det nu så är fallet skulle det vara vårt ”fel”…

-       Vad sjutton snackar tanten om och vad har hon med det att göra. Älskling du vet att jag inte kunde komma ifrån i kväll, men jag ska söka Linda på lunchen. Så vitt jag ser på schemat har du ju Johnny idag.

-       Ja!

-       Du kan ju fråga om det ligger något i ryktet – han brukar ju inte vara rädd att svara. Stämmer det, så stämmer det; annars får du väl strunta i tanten. Och visst har jag sett Johnny ute i svängen genom åren, men det är ju inte så jag störtar fram och hälsar eller för bok över hans kvinnoaffärer… Har slagit upp folkbokföringsregistret. Var det Veronica hon hette?

-       Ja.

-       Det finns faktiskt en Veronica här…

-       Lite över tjugo. Barnmorska! Om vi verkligen ska bry oss, så kanske du skulle prata med din syster…

Greta

-       Ja?

-       För hon, barnmorskan alltså, verkar jobba på sjukhuset.

-       Tack.

-       Nej älskling, nu måste jag rusa… hoppas inte ”hurtiga Vera” förstört hela da´n för dig! Puss min älskling…

-       Puss…

Med en rynkigare panna än vanligt, knäpper Pelle bort samtalet…

Veronica von Hurtig, blond barnmorska med artistambitioner. Veras älsklingsbarnbarn.

Alla brottas vi säkert från och till med det här ”roliga” fenomenet; sladdhärva! Vilket säkert kan driva den lugnaste person till upplösningstillstånd. Lägg därtill en funktionsnedsättning – som i alla fall inte är av det lättare slaget – och ni får förutsättningarna för den match jag just förlorat… Är väl ungefär lika glad som den som kommer två i något. Visst det här löser sig framåt förmiddagen, så det är ju ingen kris på det viset. Men som kanske har framskymtat genom mina uttalanden är jag av naturen envis. Utifrån mina levnadsomständigheter är detta en bra – för att inte säga nödvändig – egenskap, men som oftast finns det en baksida. ”Kan själv…” är nog bra vare sig man är liten eller stor, men när jag nu inte har förutsättningar att reda ut sagda sladdhärva gäller det inte bara att inse- utan också acceptera faktum och släppa det hela både fysiskt och psykiskt till ett lämpligare tillfälle. Koppla bort ”nederlaget” måste jag göra. Men det är lättare sagt än gjort…

Pelle Permo

Pelle sitter och lyssnar på nyheterna när det ringer på dörren. Han drar ner ljudet och ber Muhammed gå öppna. Ljudet av nykomlings röst får Pelle att skina upp när hans systerdotter Kim formligen blåser in:

-       Hej morbror! Har du varit nere på Krusbäret de senaste dagarna?

-       Hej Kim!

-       Pelle sätter upp handen för att dämpa flickas sprudlande ordflöde, vänd mot Muhammed säger han:

-       Jag vill vara ensam med min systerdotter du kan väl gå ner till din svågers Kebab eller nåt, så ringer jag när jag behöver hjälp.

När dörren stängts efter Pelles personlige assistent tar Kim ny sats:

-       Har du varit nere på Krusbäret de senaste dagarna?

-       Ja, i måndags hurså?

-       Pratade du med Ivar eller Floria då?

-       Mja, vi hejade väl, hurså?

-       Då har du inte hört…

-       Vaddå?

-       Du vet gubben Gottfrid, som bodde granne med mamma och pappa.

-       Ja, var det inte han som dog i höstas?

-       Jo! I helgen kom de nya ägarna ut, berättade mamma.

-       Jaså, hur gick det då?

-       Jo, pappa fick som vanligt spader…

Pelle ler:

-       Det är konstigt Kim,… tycker mig precis ha hört det förut…

-       Ja, inte sant!

-       Hur gick det sen då?

-       Jo bara pappa hade fått sova på saken blev det ju bättre… Men vet du vilka de nya ägarna är?

-       Nej har bara hunnit prata med Greta som hastigast, din mor ville försäkra sig om att jag och Annica tänker komma ut till midsommar.

-       Det gör ni väl?

-       Jag antar det.

-       Det blir inget kul annars…

-       Du har väl din Lasse?

-       Ja, men ändå…

-       Vi får se, men vad var det nu med era nya grannar?

-       Jo det är några som du väl känner rätt väl…

-       Jaså?

-       Chefen på Krusbäret och hans fästmö!

-       Ivar och Floria, nej det har jag inte hört.

-       Ska bli roligt att se pappa och nye grannen uppträda som två ”vandrande pinnar”.

-       Karl lättar väl upp när han vänjer sig vid folk och Ivar är det väl inget fel på. Greta och Floria knöt väl ihop banden ganska snabbt?

-       Dom känner varandra sedan förut.

-       Kan väl tänka mig att syrran i sin roll som akutläkare har en del att göra med Gothias olika äldreboenden.

-       Ja, mamma har redan lockat in Floria i midsommarkommittén, det fixade hon under en simtur.

-

Varit ute i Örebro stad idag. Sommarstaden i Sverige i dag är långt ifrån någon höjdare för oss rullstolsberoende personer. Det är mycket som bubblar inom en. Sedan tidigare har man kommit på den ”lysande” idén att kullerstensbelägga centrum, det är väl för att få någon mysig atmosfär från förr… nu har man dessutom gjort Storgatan ”rolig” med parkeringsfickor på det som en annan trodde var trottoar. Förstår att många affärsidkare klappar i händerna, men knappast en permobilframförare, räcker så bra med blomsteruppsättningar, uteserveringar och kullersten.

Greta står i dushkabinen, bortom det strilande vattnet hör hon radioskval och Karl nynnande med – kanske inget för schlagerfestivalen, men alltid positivt att han verkar gladare så här när han fått sova på saken. När Greta klätt sig går de ut på verandan för dagens första kaffe. Under andra koppen konstaterar Karl:

Jag tror visst att våra nya grannar anlänt… Var Det Floria och Ivar de hette?

Ja.

Greta följer sin makes blick. Mycket riktigt invid grannhuset sår en blå bil parkerad. Karl fortsätter:

Kanske man skulle gå över och hälsa?

Det tycker jag.

Vad ska du göra?

Måste se till bilen, men tänkte också ta mig ett dopp…

Pelle

Kära läsare ni får ursäkta att jag möjligen har ett grövre språk än vanligt! Orsak: Är urless och förbannad på mitt handikapp och den därmed sammanhängande situationen. Utlösande faktor denna natt som så många gånger tidigare: mina problem med kisseriet.

- Nej det är ju inte så att jag inte kan kissa, som tur är! Men hitta ett lämpligt och fungerande nattkärl är med stigande ålder desto svårare! Pinkar utanför och i sängen som en småunge vid min ålder är både genat och jobbigt. Visst har trygghetslarm och kan kalla på kommunal personal den tid jag inte har assistans – eller Annica här, det är bara så jädra omständligt, så jag orkar inte om det inte handlar om livshotande tillstånd. Får väl se om jag kommer till skott, men plötsligt har det nog dykt upp ett motiverande själ att satsa på träning igen: att bli så mjuk i leder att jag kan använda pinkflaska även nattetid igen!

Pelle± och Linda:

Ja idag Linda måste jag få dra en rolig – men lika fullt sann historia – ur livet som assistansberoende person. Du vet ju att jag har uridom med uppsamlingspåse på natten? Uridom som förenklat fungerar ungefär som en kateter, men är betydligt skonsammare!

Ja.

Du har också koll på att jag har en sorts fotpall på fyra ben när jag sitter på toaletten?

Ja!

Som sagt. Jag vet detta men ville bara försäkra mig att du hade kläm på detta. För b.la. assistent Lisa brukar hänga uridomgrejerna i badrummet under dagen och hämta tillbaka dem till sängen när jag går och lägger mig. Härom kvällen hade Lisa i vanlig ordning kvällspasset. Och läggningen gick lika geschwint som det brukar ända tills vi kom till uridommomentet. Glad i hågen gick Lisa in i badrummet för att hämta vaddå?

Uridompåsen antar jag?

Vad kom hon tillbaka till sovrummet med?

Ja, av din framställning att döma, borde svaret i alla fall vara; inte någon uridompåse…

Rätt!

Pelle plockar fram två bilder på sin daraskärm och fortsätter:

Som du ser är en fotpall och en uppsamlingspåse på ett uridom två ganska olika saker, men i tron att hon hämtat påsen, kom Lisa tillbaka in i sovrummet glatt bärade på fotpallen.

Nähä!

Linda brister ut i gapskratt och får torka tårarna.

Jooh, och fråga mig inte hur den lilla damen tänkte, för det vet hon väl knappt själv… Men jag har upptäckt genom åren att en fotpall kan användas till mycket. Din käre far Johnny brukar till exempel  använda sagda fotpall till stykelyftshantel… när han är på det humöret…

Det menar du inte?!

Jo, jag svär!

Linda får på nytt torka glädjetårarna ur ögonen… hon fortsätter:

Ja dessa exempel måste ju bara med i uppsatsen!

Annica:

Jaha, det var ju tråkigt det här med Tre Kronors förlust, mrn nu tänker inte jag vara sportänka längre.

Pelle och Holger i kör:

Va!!

Nej. Och Holger jag ber om ursäkt om jag verkar lite brysk, men nu får du gå in till dig.

Pelle:

Va?

Ja, Pelle och jag ska åka ut på landet och hälsa på Greta och Karl.

Pelle:

Men det var väl inte förrän i morgon – om Sverige blev utslaget?

Ändrade planer kära du…

Pelle ser mycket överrumplad ut. Holger fattar mycket väl att han inte har någonting där att göra. Reser sig så snabbt han kan med hjälp av rollatorn, mumlar ett ”Hej!” och lommar in till sig. Pelle börjar när han hört Holger stänga dörren in till sig:

Visst följer jag gärna med ut på landet (även om hans inre säger någonting annat), men ut till Karl och Greta vid den här tiden?

Dom väntar oss.

Färdtjänst…?

Seppo står med Mercedes och Bentzer på gatan och väntar. Dom tar gärna en nattlig tur utanför ”schemat”.
Pelle börjar förstå – vilket han borde insett betydligt tidigare – att kära Annica och hans syster Greta verkar ha tänkt på det mesta. Trots den sena timman, låter han sig snällt hjälpas i ordning och åka med ner till bussen.  När servicehusets entrélampa tänds i och med att entrédörren öppnas glimmar det till i fordonets gula lack, Seppo hoppar ur och kommer dem till mötes…